Dags för radonmätning

När vi köpte vårt hus fick vi med ett papper som visade att förra ägarna hade mätt radonhalten och att den var under gränsvärdet, men mätningen var gjord för en herrans massa år sedan. Därför har vi nu bestämt oss för att göra en ny mätning, för att vara på den säkra sidan. Radon är ju inte roligt alls. Det kan ju leda till cancer om det vill sig illa, och även om det inte gör det så tror jag i alla fall inte att det är så hälsosamt att leva i det. Och eftersom radon varken syns eller luktar så kan man ju leva med det utan att veta att man gör det.

Smart mätpaket med radondosor
radonmätningSå hur mäter man då radon? Vi har bestämt oss för att beställa ett mätpaket för radonmätning från Ocab. Man kan bestämma om man vill ha dosor för långtidsmätning eller dosor för korttidsmätning och vi tänker välja att mäta under en längre tid. Det är ju inget akut det här, hoppas vi, och långtidsmätningen ger ett säkrare resultat. Det går också att köpa till extra dosor, om man till exempel har källare. Man mäter sedan i två månader, gärna tre, och sedan skickar man tillbaka dosorna tillsammans med en ifylld blankett. Resultatet av mätningen får man med posten efter cirka två veckor (eller på nätet om man vill). Om det visar sig att det finns radon över gränsvärdet kan Ocab göra en radonbesiktning och se var radonet kommer från, och sedan ge åtgärdsförslag med prisuppgift.

Det känns skönt att vi har bestämt oss för att göra det här, för det är något vi har funderat över ett tag. Det finns ju ingen direkt anledning att oroa sig, men man vet ju aldrig. När vi har gjort det så kan vi släppa det och sluta tänka på det. Förhoppningsvis får vi bra resultat, och får vi inte det så är det ju väldigt bra att man upptäcker det så att man kan åtgärda det, men en radonsug eller vad man ju behöver ha. Men som sagt, vi hoppas på det bästa. Nu ska jag ta och beställa de där dosorna.

Bryt vardagens rutin

Även en busschaufför kan vara romantisk då och då. I vilket fall så gör jag mitt bästa för att då och då överraska Annika på olika sätt och vis. Det kan handla om restaurangbesök, en weekend på ett spa eller helt enkelt någon romantisk present. På så vis behåller vi spänningen i vår relation och det fungerar mycket bra. Jag tycker också att det är viktigt att de här överraskningarna verkligen är lite alldeles över det extra och inte alltför vanliga – en gång per kvartal eller så. På så vis blir varje tillfälle lite alldeles extra, ett minne som kommer att leva sig kvar länge. Det finns det som anser att det är bättre med många små ”överraskningar” och det fungerar säkert för dem. Men jag tycker det är roligare att slå på stort även om det inte blir lika ofta.

Svårare och svårare att komma på överraskningar
Samtidigt så blir det svårare och svårare att variera sig. Inte så att varje överraskning måste vara 100 % unik, men lite variation krävs ändå. Inte samma restaurang två gånger till exempel. Men det finns ju ett begränsat utbud så det blir allt svårare att komma på någonting som känns tillräckligt unikt och inte bara som till exempel ”bara” ett restaurangbesök. Men allting måste ju inte vara så kallade upplevelser, som restaurangbesök, romantisk weekend på ett hotell eller liknande. Ibland försöker jag mig även på presenter, som nu senast.

Presenter funkar alltid
Min senaste överraskning var en present, ett halsband från Edblad. Hans och Cathrine Edblad hämtar sin inspiration från hemmet på Singö och det märks definitivt, väldigt snygga saker. Jag köpte halsbandet Do Silver, en väldigt snygg sak. Visst kostade det en del pengar men det är ju poängen med mina överraskningar, de ska vara lite extra påkostade. Det känns alltid lite osäkert att köpa presenter, och speciellt smycken, eftersom det är svårt att veta om det kommer att bli uppskattat. För det mesta träffar jag rätt och så även den här gången – Annika tycker att det är ett fantastiskt fint halsband! Med andra ord, ytterligare en lyckad överraskning som gjorde vardagen lite mer romantisk!

En sällsynt sjukdag

Jag kan inte ens minnas sist jag var hemma från jobbet för att jag var sjuk. Jag är sällan sjuk, och när jag väl blir det så lyckas jag alltid bli det över en helg eller när jag har semester. Det sägs ju att man ofta kan bli sjuk just när man är ledig för att kroppen liksom slappnar av då (vad nu det betyder), och det ligger väl kanske något i det då. Fast jag tycker å andra sidan inte att jag stressar så mycket eller har för högt tempo när jag jobbar heller, så jag vet inte vad det beror på.

Igår var jag alla fall hemma på en sjukdag eftersom jag vaknade med ett kraftigt illamående. Jag trodde att jag hade blivit magsjuk, men efter ungefär halva dagen så gick det över, så idag kunde jag jobba igen. Det kan möjligtvis ha varit någon slags matförgiftning. Hur som helst så kände jag att det var okej att gå till jobbet idag med tanke på att jag kände mig helt frisk redan igår eftermiddag. Man ska ju annars vara lite extra försiktig när det handlar om magsjuka eftersom det smittar så slätt, men jag tror som sagt inte att det var det.

Jag tror att mitt immunförsvar byggs upp ganska bra av att jag träffar så många människor i mitt arbete. Dagisfröknar brukar ju till exempel sällan bli sjuka trots att det alltid går virus på dagis. De blir nästan immuna, och lite samma sak är det nog för busschaufförer. Och så hjälper förstås min träning till att stärka kroppen och immunförsvaret också.

DIF i mitt hjärta

Det här med vilket lag man håller på är ju lite känsligt, och jag hoppas att jag inte gör några av mina läsare upprörda nu, men för mig finns det bara ett lag som gäller och det är mitt kära Djurgården. Jag är uppvuxen i en DIF-familj, och blåränderna går aldrig ur. Den sport jag tycker mest om är fotboll, men jag gillar också att titta på hockey. Jag försöker att gå på några matcher varje år och allra roligast är det när det är derby på hemmaarenan. Det är verkligen en upplevelse att se alla engagerade supporters. Däremot tar jag förstås avstånd från de som använder sporten som en orsak att slåss och misshandla. De som bara är ute efter bråk är enligt mig inga äkta supporters för sitt lag.

djurgården

Jag spelade själv fotboll när jag var yngre och tyckte att det var riktigt roligt. Man drömde ju om att bli fotbollsproffs så klart, som alla andra ungar som spelade fotboll, men tyvärr blev det inget av den karriären. Istället började jag mer och mer intressera mig för bilar ju äldre jag blev. Nu tror jag i och för sig inte att jag hade blivit något fotbollsproffs även om jag hade fortsatt att spela fotboll, men bilintresset tog som sagt överhanden och jag slutade att spela fotboll.

Fast jag tycker fortfarande att det är roligt att stå och kicka en boll eller att spela en match med vänner. Och att jag växte upp med sport är nog också en stor del till att jag prioriterar träning även nu, fast i en annan form.

Drömbilen

Det är ingen slump att jag blev just buss- och taxichaufför. Jag har alltid varit intresserad av bilar och andra motorfordon, så det föll sig ganska naturligt för mig att arbeta inom det området. Däremot var det väl inte så att jag visste från början att jag ville bli just yrkeschaufför, men eftersom jag alltid har gillat att köra mer än att stå i garaget och meka så var det inte ett speciellt svårt val när jag faktiskt bestämde mig för vilken riktning jag skulle ta. Jag ville sitta bakom ratten, och då blev det chaufför. Att det blev buss- och taxichaufför och inte till exempel lastbilschaufför beror på att jag också ville ha den sociala biten. Jag vill träffa människor, och livet på vägarna i en lastbil kändes alldeles för ensamt.

Jag är som sagt lite av en bilnörd, och min favorit bland alla snygga bilar är Lamborghini. Det är min dröm att äga en sådan, och även om det väl kanske är en dröm som bli svår att uppfylla (om jag inte vinner på lotto) så hoppas jag att jag en dag får möjlighet att göra det. Kolla bara på här skönheterna.

Jag har kört Lamborghini en gång då jag fick det som present av min fru Annika, och det var verkligen något av det roligaste jag har gjort. Känslan var helt fantastisk när man satte sig i bilen och startade motorn och hörde den spinna bara genom ett lätt tryck på gaspedalen. Det kommer jag definitivt att göra fler gånger!

Något gott ur något ont

När jag började köra buss och taxi för tio år sedan var folk mer benägna att växla några ord med chauffören. Många gör förstås fortfarande det, men de flesta av mina resenärer sjunker in i sina smarta telefoner när de sätter sig på bussen eller i taxin. Jag låter förstås mina passagerare resa precis så som de vill och jag undviker att vara påträngande, men om någon besvarar ett försök till kontakt så blir jag väldigt glad, för möten med människor är den bästa delen av mitt yrke. Som tur är så finns det fortfarande många som uppskattar en liten pratstund i taxin på väg till sin destination, och jag har fått höra många fantastiska, roliga, sorgliga och intressanta historier genom åren.

För några dagar sedan körde jag till exempel en man som var på väg till ett lasarett med en check på 10 000 kronor. Mannen hade för flera år sedan fått en dotter som sorgligt nog hade gått bort i cancer bara fem år gammal, och han sa att det bästa hon visste var att besöka lekterapin på lasarettet. Hon hade varit så infektionskänslig att hon inte kunde vara där tillsammans med de andra barnen, så hon fick vara där ensam med föräldrarna och det hade varit väldigt fina och ljusa stunder som de hade delat mitt i allt elände.

Efter dotterns bortgång hade mannen startat en insamling till lekterapin, för att hedra sin dotters minne. Det arbetet hade gett honom så mycket tillbaka att han sedan hade fortsatt att engagera sig och samla in pengar till lekterapin varje år, och nu skulle han alltså dit och överlämna en check som garanterat kom väl till nytta för de sjuka barnen. En väldigt fin men sorglig historia.

Från växelspaken till skruvdragaren

Jag och min fru Annika är lyckliga husägare. För inte så länge sedan tog vi klivet från bostadsrätten ut i villavärlden, och nu är vi på god väg att skapa vårt drömhem. Huset köpte vi som renoveringsobjekt eftersom vi kände att vi ville sätta vår egen prägel på vårt hem, och nu ägnar jag mycket av min fritid åt diverse byggprojekt. Det är väldigt roligt, men det är också mycket jobb.

Att det skulle bli mycket jobb visste vi i och för sig redan innan, men man inser nog ändå inte riktigt hur mycket tid och energi som faktiskt krävs. Vi ska försöka att göra så mycket vi kan själva, så det får ta den tid det tar helt enkelt, men det finns förstås också sådant som vi varken kan eller får göra på egen hand.

skruvdragaren

Det är en speciell känsla att se hur hemmet växer fram och hur vi sakta men säkert hittar oss själva i huset. Och det är också en känsla av stolthet att skapa det själv med sina egna händer. Man uppskattar det mer då, och nu kan jag gå och titta på en list och mysa och känna mig stolt över hur bra det ser ut. Den listen hade jag nog inte ägnat så många tankar åt om vi hade flyttat in i ett nyrenoverat hus.

Jag försöker att göra något litet med huset i princip varje dag, och så tar vi större projekt på helgerna. Fast man måste ju vara helt ledig ibland också, annars orkar man inte i längden.

Det gäller att hålla igång

Som buss- och taxichaufför sitter man mycket, och som vi alla förmodligen vet nu så är det ju rentav livsfarligt att sitta för mycket. Det är inte bara det att man kan få ont i rygg och axlar, utan man kan till och med förkorta livet genom genom att sitta. Det sägs att man inte ska sitta mer än en timme i sträck, men att det faktiskt räcker med att resa sig och sträcka lite på benen för att faran med stillasittandet ska minska drastiskt. Jag försöker därför att resa på mig så ofta jag kan,och kliva ut och ta lite luft när det är möjligt.

Men även om man kommer långt på att bara lyfta baken från stolen då och då så behöver man förstås också syssla med lite faktisk träning för att kroppen ska må bra. För att minska riskerna för diverse krämpor så gäller det att kroppen är stark och smidig, och träningen är inte heller bara bra för det fysiska utan också för att man ska orka hålla fokus och vara pigg hela dagen. Så även hjärnan får många positiva effekter av träning. Det sägs till exempel att fyra kilometers löpning producerar samma mängd må bra-hormoner som ett Prozac-piller.

Genom att ta hand om sig själv kan man hålla sig frisk på jobbet och samtidigt ha energi över till mer än att däcka i soffan när man kommer hem. Nu låter jag som någon slags superhälsomänniska, men så är det inte. Jag har bara insett hur viktig träningen faktiskt är och jag ser till att prioritera den.

Dags att välja matbord

Nu sitter jag här och tittar efter snygga matbord. Vi håller ju på att renovera och fixa och dona i vårt hus, och nu har turen kommit till matsalsdelen av köket. Stolar till matbordet har vi redan, så nu letar vi efter ett bord som passar till dem. Vi köpte stolarna på loppis och har målat om dem. De är alla olika, men med samma färg blir det ändå en snygg helhet. Vi tycker om att mixa och matcha möbler och skapa en inredning som ser lite annorlunda och personlig ut. När det gäller matbordet så vill vi gärna ha ett bord som ser lite gammalt ut. Trademax har många sådana bord, så det är där jag tittar nu.

Matbordet Isadora är en stark kandidat hittills, men det är svårt att bestämma sig. Trademax har i alla fall gratis frakt och fri retur på allt, så det är ju inte hela världen om man skulle beställa något som inte känns rätt när man får hem det. Fast å andra sidan så är det nog inte någon risk att man blir missnöjd. Alla borden ser otroligt snygga ut, så problemet är väl snarare att det är för mycket av det goda och att man egentligen skulle vilja ha flera stycken.

trademax

Sedan får man förstås tänka på priset också, men Trademax har väldigt bra priser som ligger under rekommenderat pris, och just det här bordet som jag tittar på verkar man få för ungefär halva priset. Och det är ju en väldigt bra deal!

Hur långt får man gå?

Jag hittade det här klippet som handlar om att en av programledarna har åkt med en busschaufför som har pratat och skämtat med passagerarna under resan. Det var tydligen väldigt uppskattat av många, men samtidigt så väcker det ju frågan om hur långt man som busschaufför får gå. Ta en titt.

Enligt mig är den här chauffören en väldigt trevlig och karismatisk person som verkligen försöker göra bussresan lite roligare för sina passagerare. Jag brukar själv prata med mina passagerare och dra en vits ibland eller ”leka pilot” och berätta om vädret, hastigheten och planerad ankomsttid. Men det finns också vissa saker i det här klippet som jag tycker är att gå lite långt, och det är till exempel den här tjejen som tydligen fick sjunga imse vimse spindel för att komma på bussen då hon inte hade någon biljett.

Jag kan också se mellan fingrarna när det gäller biljettlösa passagerare – inget fel i det – men även om det här med sången var tänkt som en rolig grej och en utåtriktad människa förmodligen skulle tycka att det var en jackpott att få åka gratis och samtidigt få sig ett skratt på köpet så kan det också slå väldigt fel om tjejen hade varit av den blygare sorten. Man får ju tänka på att hon inte hade hört att busschauffören ”drev” med alla, utan hon gick nog på i tron att det här var en helt vanlig bussresa och blev sedan satt på prov med en sång.

Det kan vara en kränkande upplevelse för vissa, så det gäller att man som chaufför verkligen läser av sina passagerare och anpassar sitt agerande. I det här fallet var det många studenter, och då passade nog den attityden väldigt bra (även om några rynkade på näsan), men det gäller som sagt verkligen att fundera över hur man bemöter sina passagerare.